Är mänskligheten hållbar?
1April 20th, 2009 | 10:22 pm
Det pratas mycket om den globala uppvärmningen och hur människan förstör miljön på många sätt. Vi suger ut jordens resurser. Sågar av den gren vi sitter på. Skiter i det blå skåpet.
Men det talas nästan mer om hur vi ska undvika detta, och aktörer inom alla områden pratar mer och mer om miljön. Det sägs att vi kan vända utvecklingen och rädda moder jord, något som ju vore en klar fördel då vi är ganska långt ifrån att bygga strandvillor på Mars…
Något det pratas mindre om är mänsklighetens tidsram. Genom alla tider har raser kommit och gått. Dinosaurierna är ett bra exempel. Under sin tid på jorden utvecklades de inte nämnvärt med dagens mått mätt, och dog slutligen ut som ungefär likadana ödlor som de en gång började som. Människan däremot har uvecklats otroligt. Hon lärde sig göra eld och vapen. Hon uppfann hjulet, eletriciteten, datorn, Hubbleteleskopet, kärnvapnet och porrblaskan. Men vad är det som säger att vi kommer att finnas för evigt? Finns det några belägg alls som tyder på att vi ens klarar oss in i nästa millennie? Missuppfatta mig inte nu, jag vill inte vara någon domedagsprofet och jag säger inte att vi ska skita i den globala uppvärmingen för att leva loppan de sista tusen åren, absolut inte. Jag tycker bara det är intressant att vi förutsätter att vi blir kvar för evigt. Utvecklingen går snabbare och snabbare, men hinner vi råda bot på allt som tar död på oss innan det är slut? Kärnvapen, cancer, solen, genetiska defekter. Med lite livlig fantasi finns en lång rad intressanta slut på mänskligheten, så att utvecklingen av version 2.0 kan börja. Tänk vad 2.0 ska se ner på 1.0 som i mer än 100 år körde runt i bilar som gick på fossila bränslen. 1.0 som krigade istället för att samarbeta. 1.0 som talade olika språk och delade in jorden i områden utan egentlig poäng. 1.0 som tyckte det var viktigare att utforska Mars än att bota sjukdomen som tog död på dem och som fann det mer effektivt att förbjuda än att erbjuda.
Gud, jag önskar att jag kunde få vara en 2.0 istället…
Good write up.
Tror det hela handlar om psykologi till stor del, att er känna sin arts dödlighet är så nära att erkänna sin egen dödlighet att det börjar kännas riktigt obekvämt för många.